As Sula and Nel make the transition from girlhood to womanhood, innocent child’s play is swiftly replaced by actions of dire consequence to which they both stand guilty: the death of Chicken Little. Though Sula is the one who finally swings Chicken Little into the water, Nel plays the most active part in the preceding events. The passage starts out describing the girls’ physical change: “Underneath their dresses flesh tightened and shivered in the high coolness, their small breast just now beginning to create some pleasant discomfort when they were lying on their stomachs. “(58). It is there in the grass play that they work up the agitation leading to tragedy, and Nel is the initiator: Sula “joined Nel in the grass play” (58) as Nel “moved easily to next stage”, growing impatient and beginning a “more strenuous digging”(58).  Toni Morrison refers to the resulting hole as a “grave” (59) and as the passage progresses the choice of word seems pregnant with intent.  Nel and Sula are both filled with “an unspeakable restlessness and agitation”(59) as they gaze out over the swift dull water where Chicken Little will meet his death, but it is Nel who first addresses Chicken Little and Sula who says “Leave him ‘lone, Nel” (59). Toni Morrison makes it clear that Nel places all responsibility squarely on Sula’s shoulders through the way she offers comfort “Sh, sh. Don’t, don’t. You didn’t mean it.”  (62). Though Nel initiated digging the “grave”, she seems to view herself as an innocent bystander offering comfort in the capacity of a good friend.

Toni Morrison resurrects the event towards the end of the book when Nel visits Eva Peace at Sunnydale and is exposed for her subtle, though culpable, involvement. Upon recognizing Nel, Eva accuses Nel outright: “Tell me how you killed that little boy” (168). Though she continues to claim innocence, “I did not watch it. I just saw it” (170), she can’t escape her own accusations: “Why didn’t I feel bad when it happened? How come it felt so good to see him fall?” (170). She answers the question herself:” Now it seemed that what she had thought was maturity, serenity and compassion was only the tranquility that follows a joyful stimulation. Just as the water closed peacefully over the turbulence of Chicken Little’s body, so had contentment washed over her enjoyment.” (p.170).  The redefinition of Nel’s role in Chicken Little’s death from a passive “seeing” to an active “watching”, coupled with the close scrutiny of her motives, not only serves to incriminate Nel but makes for a less severe interpretation of Sula. If Nel is more guilty, then Sula is less so.

The idea of Sula’s guilt being contingent upon Nel’s innocence comes into focus again when the two friends meet at Sula’s death bed and discuss Sula’s affair with Nel’s husband Jude. Nel says to Sula ““But what about me? What about me? Why didn’t you think about me? Didn’t I count? I never hurt you. What did you take him for if you didn’t love him and why didn’t you think about me?” And then, “I was good to you, Sula, why don’t that matter?””(144). The validity of Nel’s claim to being an innocent and undeserving victim of Sula’s actions is challenged by Sula’s response: “If we were such good friends, how come you couldn’t get over it?”(145) and again in her question ”About who was good. How you know it was you?”… “I mean maybe it wasn’t you. Maybe it was me” ( 146). The dialogue in this passage serves to effectively switch the roles Nel and Sula play. It is suddenly possible that Nel is the offender and Sula the victim, and equally possible that neither has a rightful claim to innocence. In her portrayal of the concepts of being good and being bad as more fluid than fixed Toni Morrison creates  a setting in which this duality loses its’ meaning altogether.

At this point in the novel, it seems that the constructions of offender and victim are mainly based on preconceived notions of right and wrong. As a result, when these constructs are removed from the backdrop of societal norms they become almost insignificant. More specifically, Sula’s perceived guilt stems from her role as pariah in the community, whereas Nel conforms to societal norms by being a loving mother and faithful wife and is therefore able to play the righteously indignant role of the wronged. Upon closer examination, it seems Nel’s motivations for getting married to Jude are somewhat dubious. The reasons given “When Jude began to hover around, she was flattered – all the girls liked him”(83) and “Nel’s response to Jude’s shame and anger selected her away from Sula. And greater than her friendship was this new feeling of being needed by someone who saw her singly” (84) show that vanity and a search for her own identity are Nel’s main reasons to marry. In stark contrast stand Sula’s feelings for Ajax:”her real pleasure was the fact that he talked to her. They had genuine conversations” (126)  Still, “She was pariah, then and knew it. Knew that they despised her and believed that they framed their hatred as disgust for the easy way she lay with men” (122). More important than the actual feelings and intentions is the manner in which they are expressed: Nel’s manner is conventional, Sula’s manner is dissident.

When Sula and Nel meet after their three-year long separation it is precisely this idea of righteousness that enables Nel to judge so harshly:” Virtue, bleak and drawn, was her only mooring. It brought her to Number 7 Carpenter’s Road and the door with the blue glass; it helped to resist scratching the screen as in days gone by; it hid from her the true motives for her charity, and, finally, it gave her voice the timbre she wanted it to have: free of delight or a lip-smacking “I told you so” with which the news of Sula’s illness had been received up in the Bottom – free of the least hint of retribution.” (139). Ironically, this same righteousness is what blurs Nel’s vision and is the cause of her greatest regret:” “All that time, all that time, I thought I was missing Jude,” And the loss pressed down on her chest and came up into her throat. “We was girls together, she said as though explaining something. “O Lord, Sula” she cried, girl, girl, girlgirlgirl.”” (174). When released from her own perception of herself as a victim, she realizes a greater freedom and thereby also responsibility to act.

Reading the novel Sula as though Nel is not a victim opens up for a more generous interpretation of Sula and empowers the character Nel by bringing her own motivations for action into focus. An interesting thought is how the novel would be affected by arguing that Sula is a completely victimless book, that Toni Morrison explores the deeper aspects of humanity by forcing every character to relinquish their innocence, giving them a much wider repertoire of action and increasing their accountability.  In an interview with Elizabeth Farnsworth, Toni Morrison explains how she, in her writing, deals with the idea of African-Americans looking for a new home “one that would be simply up to them, their own people, their own habits, their own culture, and to contain themselves in that. So it makes the motive for paradise a little bit different”(www.pbs.org). Based on some of the ideas presented in Sula, perhaps paradise is a place where no-one can say ”poor me”.

Sources:

Morrison, Tony. Sula. Vintage 1998.

http://www.pbs.org/newshour/bb/entertainment/jan-june98/morrison_3-9.html    March 29, 2010

 A short story is different. It’s like a snapshot, an overheard conversation, a quick glimpse into the conditions of another person’s life. The brevity dictates the terms: the reader is always on the outside looking in with the observer’s detached and damning clarity. With full mental capacity at hand, the reader is benched on the sidelines to watch the pivotal moments of newly acquainted characters quickly unfold. Life condensed into a short scene. “Where are you going, where have you been” by Joyce Carol Oates is no different, and the scene depicted most unsettling.

The author spends a short time introducing the main character, Connie, who is coming of age and facing the challenges and thrills of gaining independence. The story then takes a tragic turn, with a shift in the air ominously marking trouble ahead. Were it a scary movie, the following excerpt be accompanied by eerie music, filmed with the someone’s-creeping-up-behind-you-angle: and when she opened her eyes she hardly knew where she was, the back yard ran off into weeds and a fence-like line of trees and behind it the sky was perfectly blue and still. The asbestos ranch house that was now three years old startled her—it looked small. She shook her head as if to get awake.

Enter Arnold Friend, destroyer of Connie’s innocence. In the events that follow, we are to assume that Arnold will violate or in some other way cause Connie bodily harm, with or without her consent. But Joyce Carol Oates is a master of her trade and draws up the contours just so, creating the ambiguity we’ve come to expect of any good art. Back to my original reservations against the short story: I am left with a haunting image I will never fully understand. What is it that gives the story the sticky residue I can’t seem to shake? It is not so much the depiction of Arnold, the antagonist, but rather Connie’s feelings towards him. Upon Connie’s first recognition of Arnold, Oates writes: Now she remembered him even better, back at the restaurant, and her cheeks warmed at the thought of how she had sucked in her breath just at the moment she passed him—how she must have looked to him.  A rather affectionate description.

The author’s final words linger long after my eyes leave the page: “My sweet little blue-eyed girl,” he said in a half-sung sigh that had nothing to do with her brown eyes but was taken up just the same by the vast sunlit reaches of the land behind him and on all sides of him—so much land that Connie had never seen before and did not recognize except to know that she was going to it. The very same sentence could be found in a love story, telling of the abandonment of self and loss of identity that can be love’s sorry accompaniment. Oates thus effectively illustrates an aspect of human nature that we most reluctantly embrace: even our purest emotions are often sullied by baseness. Where there is a duality in words, e.g. love and hate, there is often in life a gray zone. And because the very nature of language is prototypical with well-defined semantic distinctions, we have to use a number of words to get the shading just right. Oates uses about 7000 words to illustrate these and many other, here unaddressed, questions , but I prefer the full-length novel with the answers written out every time.

 Den korrekta användningen av påtala är, enligt Svenska Akademins Ordlista, i betydelsen kritisera, klandra eller med ogillande omnämna.  Ordet används i ditt exempel med en helt annan innebörd, att med betoning omnämna. Den negativa innebörden i ordet har helt fallit bort. Denna mycket annorlunda användning förekommer på sina håll i dagspressen, som ofta är mycket inflytelserika i språkets utveckling. Det är inte ovanligt att ett ords betydelse över tid förändras och möjligen kan vi tolka detta som att en betydelseförskjutning är på väg. I dagsläget skulle jag dock bestämt avråda från att använda påtala när man egentligen menar betona av den uppenbara anledningen att det betyder något helt annat och risken att missförstås är stor.

 Är engelska ord mer precisa? Om man frågar människor svarar nästan alla att trainee är något annat och precisare än lärling, aspirant eller elev. Stämmer detta?

 Din första fråga om huruvida engelska ord är mer precisa än svenska hamnar i samma kategori som ”hur många stjärnor finns i universum?”. Omöjlig att svara på men kittlande att fundera över. Vill man spekulera i frågan kan man anta att ett språk har ord för att täcka in alla företeelser som talarna behöver kunna tala om. Sedan kan man anta att svenska talare och engelska talare har ungefär lika många företeelser att tala om. I det språket med det mindre ordförrådet skulle då varje enskilt ord behöva täcka upp en större del av företeelserna, alltså ha ett större betydelseomfång och därigenom vara mindre precist. Enligt Askoxford (www.askoxford.com) har engelskan ett större ordförråd än de germanska språken (även om språkvetare ofta är ovilliga att överhuvudtaget räkna antalet ord i ett språk då det är svårt att dra skarpa gränser för vad som ska räknas som ett ord). Möjligen skulle engelska språket enligt detta vilda resonemang vara mer precist.

 Kärnan i din fråga ligger dock någon annanstans, enligt min mening. Svenskan lever i nära kontakt med engelskan och i vissa domäner har engelskan en särskilt stark ställning. Affärsvärlden är en av dem. Engelska ord lånas in både för att de har en hög status och för att svenskan saknar ord för en ny företeelse. Trainee är ett typiskt exempel på detta. Enligt Bonniers svenska ordbok 2006 betyder trainee person, särskilt ung sådan, som anställs och utbildas i ett företag med sikte på chefsbefattning. Denna betydelse är annorlunda än de svenska alternativen du nämner. Lärling är en person som går i lära hos hantverkare eller annan yrkesidkare och används speciellt i fråga om historiska förhållanden. Aspirant är en person som inriktar sig på att uppnå viss (förmånlig) ställning eller en person som är under utbildning för viss tjänst eller syssla. Elev är en person som får undervisning och används särskilt om barn eller yngre personer.

 Intressant nog får ordet trainee sin mycket precisa betydelse först efter det inlånats till svenskan. Enligt ”The American Heritage College Dictionary” betyder trainee helt enkelt one who is being trained. Den närmaste svenska motsvarigheten till det är nog praktikant. I just detta fall verkar svengelska vara det mest precisa språket!

 Studentservice på Umeå Universitet håller varje termin i ett antal föreläsningar om studieteknik för att hjälpa studenterna att lättare ta sig fram till sitt mål; avlagd högskoleexamen.  En av de tekniker som presenteras är snabbläsning som enligt föreläsarna ska ge förbättrade studieresultat.  Vad framför språkpsykologin för belägg för att snabbläsning inte fungerar? Varför bör man inte snabbläsa?

  För att utreda denna fråga bör vi först ta en titt på hur läsprocessen ser ut.  Det finns ett antal modeller som beskriver läsning men den som har vunnit mest gehör under senare tid är den s.k. parallellprocessen (Melin).  Enligt parallellprocessen arbetar hjärnan, som namnet antyder, simultant med två tolkningsmetoder.  Den ena metoden är att omkoda grafem till fonem och bygga ihop fonemen till ord.  Den andra metoden är att avläsa ordbilden direkt.  Harley använder namnet ”dual-route processing” för samma modell och menar att när man läser tävlar de två olika metoderna.  Snabbaste vägen till ordförståelse används. 

 Harley menar också att för att förstå ett skrivet ord behöver vi aktivera ordets ljudbild, dess fonologi.  I ”The psychology of language” beskriver Harley ett antal experiment som har visat att om tillgången till ordets fonologi störs, störs också läsningen.  Vi behöver till exempel längre tid när vi läser för att förstå heterografer (Harvey exempel ”soul” och ”sole”).  Ett annat belägg för att ljudbilden är en oumbärlig del i läsprocessen är att tungvrickare tar längre tid att läsa (även vid tyst läsning).  I meningen ”Sju sjösjuka sjömän” bromsas läsningen, och därmed förståelsen, för att den fonologiska biten är mer svårtillgänglig.  Intressant nog möter döva läsare samma problem när de läser ”handvrickare” (s. 187). 

 För att tolkningsprocessen överhuvudtaget ska sättas igång krävs dock först att ögat fixerar ordet.  Sedan 70-talet har det varit möjligt att observera ögonens rörelser under läsning.  Det man har observerat är att ögat ibland uppehåller sig en längre tid vid en viss punkt (fixation), ibland rör sig framåt (sackad) och ibland rör sig bakåt (regression).  Harvey menar att ögats fixering av ordet och aktiveringen av ordets fonologi är centrala delar i läsprocessen.

I Studentcentrums broschyr om snabbläsning rekommenderas man att ”undvika att fixera blicken vid varje ord.  Det bör räcka med två till tre fixeringar per rad.” (bilaga 1, sid 8)  Vidare står det att ljudningen med en ”inre röst” hämmar läshastigheten och att ”hjärnan inte behöver höra ordet för att förstå det.” (bilaga 1, sid 9)  Det är en slående skillnad mellan Harveys syn på läsning och den som framförs av Studentcentrum. 

 Även Melin förkastar snabbläsning som en av många myter om läsning.  Melins argument skiljer sig dock väsentligt från Harveys.  Istället för att peka på att ögat måste fixera ordet och att fonologin måste aktiveras, trycker Melin på hur viktigt det är att hjärnans associationsprocess får den tid den behöver.  Melin menar att logiska samband och fria associationer går förlorade om man snabbar upp läsningen för mycket.  Den associativa processen i hjärnan är central för både minnet och en djupare förståelse av texten.  Särskilt en svår text där nya associationer behöver göras kräver att läsaren har tid på sig för att tillgodogöra sig innehållet.  Ett tecken på att läsare ”tar sig den tid de behöver” (Melin s. 61) är att ju svårare texten är, desto fler regressioner gör läsaren.  Det man inte har förstått läser man igen.

 Förespråkare för snabbläsning menar tvärtom att regressioner bör undvikas helt och hållet, då flytet i läsningen störs.  Inom språkpsykologin finns det också stöd för att en för långsam läsning ger försämrad förståelse.  Förklaringen till detta ligger i arbetsminnets (korttidsminnets) begränsningar.  Det klarar bara 5-9 enheter åt gången och det varar högst en sekund.  På mycket kort tid måste vi alltså hinna bearbeta tillräckligt mycket information för att kunna bilda ett sammanhang.  Läser vi för långsamt faller informationen bort innan den har hunnits sorteras vidare till långtidsminnet.  Följaktligen menar Melin att både att läsa långsammare och snabbare än normalt leder till försämrad förståelse.  Förespråkare för snabbläsning betonar däremot bara den ena av dessa ytterligheter, det vill säga att för långsam läsning ger dålig förståelse.

 Det är viktigt att här beakta skillnaderna i läshastighet mellan en rutinerad och en svag läsare. Enligt Fröjd så skiljer sig ögonrörelserna avsevärt beroende på läsarens skicklighet.  En rutinerad läsare fixerar ca 80% av orden i en text och fixerar långa ord länge (Fröjd s. 30?) (vilket ses som en indikation på att långa ord kräver avkodning av de enskilda grafemen, vilket är en mer tidskrävande uppgift än direktavläsning av ordet). En svag läsare däremot fixerar alla ord minst en gång och gör fler regressioner.  Förespråkare för snabbläsning menar att två till tre fixeringar per rad är fullt tillräckligt, och argumenterar alltså för en lästeknik som kraftigt överdriver en skicklig läsares sätt att läsa, utan att ta hänsyn till den individuella läsförmågan. 

 Goodman har en helt annorlunda syn på läsning, som ger mer utrymme för att snabbläsning skulle ge fullvärdig textförståelse.  Istället för att, som Melin och Harvey, använda parallellprocessen som förklaringsmodell ser Goodman läsning som en slags psykolingvistisk gissningslek.  Två viktiga implikationer av detta synsätt är: att läsaren inte behöver översätta den skrifliga formen till inre tal och att läsaren inte behöver fullständig grafisk information för läsförståelse.  Baynham summerar Goodmans tankar som att ”the good reader predicts”.  Särskilt med tanke på språkets redundans finns det kanske utrymme för att skarva.  All information i texten är inte helt nödvändig för förståelse, och genom använda bakgrundskunskap kan en duktig läsare ta till sig hela innehållet utan att behöva varenda ledtråd.

 Sammantaget verkar snabbläsningens nytta vara väldigt omtvistad, vilket kanske borde lyftas fram mer i Studentcentrums broschyr.  Det är mycket möjligt att många av de studenter som söker sig till kurser i studieteknik upplever läsningen som svår, vissa kanske skulle kunna beskrivas som svaga läsare (enligt Melins definition).  Att då framställa en läshastighet på upp till 600 ord per minut som självklart möjlig att uppnå med en kort tids träning verkar mycket konstigt.

 Häftet heter ”Hur hjälper jag mitt barn? Handbok för föräldrar med psykiska problem” och är skrivet av Tytti Solantaus, finsk barnpsykiater. Andra medverkande i häftets tillkomst är ALMA – samverkansgruppen för små barn till föräldrar med psykisk hälsa. ALMA är ett samarbete mellan socialtjänsten, barn- och vuxenpsykiatrin, mödra- och barnhälsovården samt förskolan och riktar sig till barn mellan noll och sex år samt deras föräldrar och till gravida kvinnor med psykisk ohälsa. Läkemedelsbolaget Eli Lilly Sweden AB har bidragit med ekonomiskt stöd. Huruvida dessa medverkande har haft någon påverkan på häftets utformning är svårt att spekulera i så i denna uppsats utgår jag från att författaren Tytti Solantaus själv bär hela ansvaret för textens utformning.

Häftets syfte är tydligt: på sida tre skriver Tytti Solantaus uttryckligt att ”syftet med det här häftet är att hjälpa föräldrar att stötta sina barn”[1]. I denna uppsats ämnar jag undersöka vilka strategier författaren använder för att lyckas med texten för att sedan ställa dessa i relation till representationen av kön i texten.

 Den mest utmärkande egenskapen hos detta häfte är att det tar upp väldigt känsliga och privata ämnen. Psykisk sjukdom är i vårt samhälle tabubelagt och det således ofta svårt att tala om. Tabubelagda ämnen kräver försiktighet och omskrivningar varför vi har otaliga synonymer för den svåra döden och det privata att vara med barn. Att i samma veva som man talar om psykisk sjukdom dessutom ge föräldrar fingervisningar om hur de uppfostrar sina barn ställer därför särskilda krav på en text. Textens utgångspunkt görs till stor del möjlig av att författaren Tytti Solantaus är expert inom barnpsykiatri. Att produktionen och distributionen stöds av välkända samhälleliga institutioner, socialtjänsten och olika vårdinstitutioner, ger texten extra handlingsutrymme. Texten är också en del av en större verksamhet och tydligt inramad i sammanhang med legitimitet och auktoritet; det vi stöter på i psykiatrins väntrum har en viss rätt att lägga sig i vårt privatliv.

 Samtidigt som de ovan nämnda instanserna ger texten möjligheten att träda in i individens personliga rum utan att uppfattas som integritetskränkande, får texten också vad Hellspong och Ledin benämner en ”asymmetrisk sändarroll”. Målgruppen är tydligt angiven redan på häftets framsida: föräldrar med psykiska problem vilka senare anges behöva hjälp med att stötta sina barn. Denna målgrupp kan generellt sägas vara en svag och utsatt samhällsgrupp och är definitivt i underläge gentemot sändaren.

 Texten uppmanar också läsaren till handling: ”Sök hjälp om barnet eller tonåringen talar om eller hotar med själmord” (sid 11) och ”Du kan säga ungefär: ”Minns du vad vi talade om förut, jag är ledsen men nu hände det igen och det var inte ditt fel.” (sid 16) Detta är exempel negativa språkhandlingar: tydliga och starka uppmaningar till läsaren som enligt Hellspong och Ledins analysmodell beskär mottagarens handlingsutrymme. Vi har alltså en text om tabubelagda ämnen med en asymmetrisk sändarroll full av negativa språkhandlingar. Hur gör då författaren för att undvika att läsaren kastar häftet i papperskorgen vid första ögonkastet?

 Hellspong och Ledin beskriver två olika sociala strategier för att lindra negativa språkhandlingar: förtrolighetsstrategi och försiktighetsstrategi. Författaren till denna text använder sig av båda. Förtrolighetsstrategin används för att markera närhet och samhörighet och lindrar textens påträngande uppmaningar medan försiktighetsstrategin markerar en artig distans till mottagaren och respekt för hennes integritet [2].

 Ett sätt som texten använder förtrolighetsstrategin är genom att skapa en fiktiv föräldraröst som själv får komma till tals och ställa frågor av intimare karaktär. Under rubriken ”Föräldrars vanligaste frågor” undrar denna röst: ”Kommer mitt barn att få problem i framtiden?”, ”Behöver mitt barn professionell hjälp?”, ”Har jag förstört mitt barns framtidsutsikter?”, ”Är det barnen som ger föräldern problem?”, ”Vad gör man när man inte orkar sköta hemmet?” och ”Kommer barnen att bli omhändertagna?”. Föräldrarösten skapar känslan av ett privat samtal i texten och gör det möjligt att föra fram uppmaningar som vänliga råd. Texten uppfattas som välmenande istället för påträngande.

 Denna förtrolighet understöds av att texten är engagerad, empatisk och inkännande i sin stil. Texten visar ständigt sin förståelse för läsaren genom formuleringar som ”De flesta vet hur det känns att vara slutkörd…”[3] och ”Ofta är skamkänslan obefogad och föräldrarna blir överraskade över andra människors förståelse”[4].

 Försiktighetsstrategin är tydlig främst genom att texten samtidigt är väldigt generell, alltså beskriver situationer som kan uppstå utan att läsaren behöver känna sig personligt träffad. Ett tydligt exempel på detta är följande formulering: ”Nästan alla barn – och ibland även de vuxna – ser barnen som orsaken till förälderns problem. Varför blir det så? Därför att barn många gånger kan vara krävande…”[5]

 Hur fungerar då dessa för texten så viktiga strategier tillsammans med representationen av kön i texten?

 Anne Pauwels beskriver i ”The handbook of Language and Gender” två olika metoder att sträva efter språklig jämställdhet: könsneutralitet och könsspecifikation. Författarna till ”Hur hjälper jag mitt barn?” har definitivt tagit ställning till detta och valt att aktivt arbeta för en könsneutral text, alltså att inte markera könstillhörighet. Enligt Antje Hornscheidt (Gender across language, del 7) är också detta arbetssätt det som vanligen förespråkas i svensk litteratur på området. Följaktligen benämns personerna i texten främst ”föräldern” och ”barnet”. Föräldern förekommer också i obestämd form och i plural. Att tilltala läsaren med ett direkt du-tilltal är efter ”förälder” näst vanligast medan det könsspecifika ”pappa” och ”mamma” bara förekommer tre gånger respektive sex gånger.

 Valet av strategi för könsrepresentation vållar problem för texten främst vad gäller textens förtrolighet. ”Mamma” eller ”pappa” är det tilltalet som används inom en familj och är det tilltalet som skapar närhet. ”Förälder” används istället av utomstående parter och är vanligt förekommande i de flesta texter utgivna av Sveriges olika myndigheter. Men denna text strävar efter att inte framstå som en neutral och saklig myndighetstext för att kunna ta upp till diskussion ämnen av mycket privat karaktär. För att hantera detta används därför du-tilltalet flitigt för att återta lite av den distans som ”förälder” skapar.

 Däremot fungerar könsneutraliteten utmärkt som ett led i textens försiktighetsstrategi. ”Förälder” markerar den för försiktighetsstrategin typiska artiga distansen. Att inte gör några antaganden om hur läsarens familjebildning ser ut är också en del av denna försiktighet. Formuleringar som ”barnens bekymmer blir ofta föräldrarnas”[6] ger inga ledtrådar om det är ett föräldrapar som avses eller flera ensamstående föräldrar i flera olika familjer. Att på detta sätt ge utrymme åt andra familjebildningar än kärnfamiljen är både ett sätt att undvika stereotypisering och att inkludera läsare som faller utanför normen.

 Allt detta grubblande kring hur texten säger det den vill ha sagt lämnar ändå det viktigaste därhän. Det är inte vad som sägs och hur det sägs som bekymrar, utan det som inte sägs. Textens könsneutrala hållning skapar enligt min mening en icke-godtagbar vaghet vad gäller könsproblematiken. Precis som språkvetare i det svenska språksamhället, enligt Hornscheidt[7], har gjort feministisk språkförändring till ett icke-problem, gör författarna till ”Hur kan jag hjälpa mitt barn?” kön till en icke-fråga.

 I undersökningen ”Könsneutralitet eller könsblindhet? En studie av två broschyrer från Socialstyrelsen” belyser Karin Milles problemet på följande sätt:

 ” (man kan) diskutera huruvida det könsneutrala språket i vissa fall kan vara kontraproduktivt, och istället för att främja jämställdheten döljer viktiga maktstrukturer i samhället. Verkligheten är inte alltid neutral, män och kvinnor lever under olika villkor och omständigheter. För att aktivt kunna verka för att en förändring av dessa förhållanden ska komma till stånd kan det vara viktigt att korrekt beskriva och analysera dessa förhållanden, varvid ett könsneutralt språk kan riskera att snarare dölja än förhindra orättvisor. Den förmenta könsneutraliteten blir till könsblindhet”. [8]

 Endast vid ett tillfälle i texten medges att verkligheten för psykiskt sjuka mammor kan se annorlunda ut än verkligheten för psykiskt sjuka pappor. Halvvägs in i häftet kan man läsa att ”När krafterna tryter är det svårt att sköta ett hem. Särskilt mammor brukar då känna sig dåliga och anklagar sig själva.” (sid. 17). Författaren väljer alltså att vid det enda tillfället hon berör kön, lyfta fram och därigenom förstärka en av vårt samhälles allra mest stereotypa föreställningar om kön och könsroller.

 Rätt osökt börjar man som läsare fundera över om det inte kan tänkas finnas skillnader även i andra områden?  Det verkar minst sagt osannolikt, med den komplexa samhörighet som finns mellan identitet, kön och föräldraskap, att den enda skillnad mellan en mans och en kvinnas upplevelse av psykisk sjukdom och familjelivets påverkan gäller städning.

 Att skapa sig en bild av hur verkligheten skiljer sig åt för psykiskt sjuka mammor och psykiskt sjuka pappor är svårt då den statistik som finns tillgänglig för allmänheten oftast förs utifrån andra kriterier.  Statistiska Centralbyrån (SCB) relaterar psykisk sjukdom med till exempel arbetssituation men statiskt över direkta samband mellan psykisk sjukdom och föräldrasituation är svåråtkomligt. Däremot finns det statistik som pekar mot att det torde vara vanligt med ensamstående psykiskt sjuka mammor.

 Enligt SCB:s sammanställning ”Barnens tid med föräldrar” bor 18 % av barn i Sverige idag med en ensamstående mamma, medan bara 3 % bor med en ensamstående pappa (sid. 12).   73 % bor med båda sina biologiska föräldrar och 4 % bor växelvis med mamma och pappa. Att en pappa har hela ansvaret för ett barns uppfostran är alltså ovanligt, enligt denna undersökning. Samtidigt menar Gunilla Ringbäck Weitoft, i undersökningen ”Ohälsa och dödlighet i enföräldershushåll, att ”Tidigare forskning, både svensk och internationell, har… pekat på en överrepresentation av personer med sämre hälsa bland både föräldrar och barn i enföräldershushåll”. Även Socialstyrelsens  publikation ”Social rapport 2001. Sambandet mellan sjukdom och sociala förhållanden” bekräftar detta. Socialstyrelsen menar att andelen skilsmässor bland de med psykiatrisk diagnos ligger mycket högt och att denna grupp har starkt förhöjda odds för skilsmässa jämfört med icke vårdade.[9] Sammantaget har vi alltså en stor grupp ensamstående föräldrar som utgörs nästan uteslutande av kvinnor, vilka också löper störst risk för psykisk sjukdom. Ensamstående pappor är också en särskilt utsatt grupp, men då främst de som inte har vårdnaden om sina barn.

 Försäkringskassans undersökning ”RFV Analyserar 2002:4, Långtidssjukskrivningar för psykisk sjukdom och utbrändhet” pekar också på skillnaden i typen av psykisk sjukdom som drabbar män respektive kvinnor. Exempelvis är psykotiska och psykosliknande tillstånd nästan tre gånger så vanligt hos män som hos kvinnor (3 % respektive 1.1 %). Även alkoholrelaterade problem är betydligt vanligare bland män.  Däremot är anpassningsstörningar och reaktioner på svår stress nästan dubbelt så vanligt hos kvinnor som hos män (7.6 % respektive 4.1%).

 Författaren Tytti Solantaus har säkert en oändligt mycket klarare bild av hur alla dessa faktorer samverkar, och att bara skriva att särskilt mammor ofta klandrar sig själva för hemmets vanskötsel är att förenkla så grovt att det närmast är en skymf mot läsaren. Det är inte bara bristen på konsekvens i Solantaus hållning som är anmärkningsvärd utan även valet av ett könsneutralt språk överhuvudtaget i en verklighet som verkar vara helt en annan.

 Möjligen kan detta ställningstagande förklaras med en språksyn som betonar språkets verklighetsskapande egenskaper snarare än dess verklighetsbeskrivande. Teoretikern Deborah Cameron är en av många som företräder denna syn och hon menar att det är ett misstag att tro att språket är, eller bör vara, en trogen representation av verkligheten, en slags ”naturens spegel”[10]. Samtidigt kan detta synsätt verka främmande för en barnpsykiater, med psykologins betoning av samtalets kraft i bagaget. Rimligare verkar då att Tytti Solantaus ser språket som ett viktigt verktyg för att kritiskt granska ens egen verklighet. Då blir det högrelevant att språket inte förvrider vår upplevelse av verkligheten genom att skriva bort viktiga samhällsförhållanden. Annars riskerar ”naturens spegel” mer likna ett besök till spegelhusen på tivoli.

1. Ska du upp riktigt tidigt är chansen stor at du har ett jobb som ingen annan vill ha, ett s.k. “skitjobb”. Du kanske jobbar på lager eller med lokalvård. Då är det extra viktigt att komma ihåg att du lever för din fritid, inte ditt arbete. Avsätt extra fritid åt dig själv på morgonen. Det behöver inte vara så märkvärdigt: ställ klockan en halvtimme tidigare för at mysa med din ev. partner i sängen. Saknar du partner har du kanske katt? Katter är utmärkt sällskap och väldigt gosiga. Eller så är du heltänd på dataspel? Kör en omgång innan du hinner vakna till ordentligt! Kom ihåg: det finns inga begränsningar. Det här är din egen tid.

2. Många “morgonmissnöjda” hoppar över frukosten: helt fel! Frukosten är en av dagens absolut viktigaste mål. Du bör försöka få i dig minst en tredjedel av det rekommenderade dagliga intaget (RDI). Frukosten bör anpassas efter din vikt, längd, ålder, kön och aktivitetsnivå men för de flesta är t.ex. fiberberikad havregrynsgröt med färsk frukt eller hackad mandel med mellanmjölk en bra stomme. Beroende på önskat kaloriintag variera med t.ex. en ostmacka vid sidan av och kanske ett glas juice. Dricker du kaffe på morgonen så tänk på att kaffe inhiberar ditt näringsupptag och bör konsumeras tidigast en timme efter avslutad måltid!

3. En välorganiserad garderob gör att du lätt hittar igen outfiten som du känner för att ha på dig just idag. Tänk på hur färgerna på dina kläder påverkar dig under dagen och välj något efter humör. Sortera gärna dina kläder efter färg och funktion (trivsam söndagssysselsättning) så slipper du onödigt tidspill och frustration. Vad är väl värre än att gräva igenom hela garderoben i jakt på en särskild tröja bara för att hitta den längst ner i tvättkorgen?

4. Känner du dig särskilt trött någon morgon så kom ihåg att det är du själv som styr dina tankar och ytterst hur du mår. Haka inte upp dig på negativa trötthetstankar! Lägg istället på lite extra rouge, kanske lite glittrig ögonskugga och pröva att le mot dig själv i spegeln (en badrumsspegel med smickrade belysning kan hjälpa mycket). Du kan vara din egen värsta fiende men också din egen bästa vän. Underskatta inte betydelsen av intern peptalk!

5. Promenera eller cykla gärna till jobbet! Då hinner du vakna till ordentligt på vägen, särskilt kyla och blåst brukar verka uppfriskande. Har du int hunnit dricka tillräckligt med kaffe ännu så varför inte ta det “to go”? Många sportaffärer säljer termosmuggar för under hundralappen som gör att du enkelt kan ta med kaffet under promenaden.

Följ dessa fem enkla råd så kan du leva som en myra men känna dig som ett lejon! Till en början kommer det kännas ovant: kanske tar det emot att ställa klockan på 03.30 och kliva upp två timmar tidigare. Kanske din nya morgonpepp inte går hem hos dina arbetskamrater och de skyr dig som pesten fram till långt efter lunch. Du känner dig som en clown på begravning, men häng inte läpp över det! Tänk positivt. Livet är en fest och man har inte roligare än man gör sig.

Därför vill jag ha med följande information:

1. Min utbildning, gymnasiet och universitetet. Länk till språkkonsultprogrammet vid umeå universitet, IB diploma

2. Beskrivning av vad en språkkonsult gör. Här gärna med en videosekvens över hur jag bearbetar en text, med före och efter. Lite som photoshop på youtube, film som visar förändringar i ett fotografi.

3. Projekt jag är involverad i just nu. Länkar till uppsatsa.se

4. Personligt. lite luddigt än så länge… blogg, personbeskrivning, kanske svar på den klassiska intervjufrågan “Vad är dina tre bästa och sämsta sidor?”. Sagt om mig, av både vänner, arbetsgivare och lärare. Typ sammandrag av referenser.

5. Livserfarenhet

6. CV. Nedladdningsbart. Text bara.

Det ska vara en ganska stram sida, men ändå glad och inbjudande. Kanske fågelkvitter i bakgrunden. De olika punkterna ovan ska presenteras på sidan som klickbara delar av en bild, till exempel bitar av ett pussel.

Nothing is that doesn’t act,

So that is reckoned wisdom which

Describes the scratch but not the itch.

Jag tycker om poesi men jag träffar inte så ofta poeter; vet inte om de är ute bland folk så mycket.  Jag håller ofta med dem (kanske för att man alltid tillskriver större sanning till det som rimmar, det är ett slags allmänmänskligt fenomen.  Har jag läst.) och skulle därför vilja ses lite oftare, det är alltid kul med folk man håller med.  Inte så noga vad det råkar vara för ämne, samstämmigheten är det centrala.  Och visst är det något som kliar.  Om inte annat så kliar jag mig i huvet, för det är så väldigt mycket jag inte begriper. 

Någonstans finns det en koppling mellan studier och jakten efter klarhet, men McLuhans “The medium is the message” för mig inte närmare någon insikt.  Iallafall inte vid första anblick; svaren är så långt nerbäddade mellan Shakespeare-citat och liknelser med kubismen.  Men det viktiga är kanske inte vilka svar som ges utan vilka frågor som ställs.  Underskatta aldrig vikten av att ställa rätt fråga.

 McLuhan menar att en man är inte fri om han inte vet vart han är på väg.  Den viktiga frågan lyder således “Vart är jag på väg?” (jag menar då inte att det är en viktig fråga bara för mitt lilla jag, vi kanske kan ses nån gång, bjuda in lite poeter och prata igenom saken?).  Rätt osökt kommer man in på följdfrågan “Har jag någon kontroll över det?”.  Genom hela McLuhans text löper nämligen en obehaglig underström av människans maktlöshet.  Media konfigurerar allas vårt medvetande (sid. 138) och det privata perspektivet är bara en illusion (sid. 137).  We become what we behold, enligt McLuhan.  Och i ett literat och homogeniserat samhälle upphör vi att vara lyhörda för livets diskontinuitet och diversitet. 

Ibland blir jag deprimerad av internet, jag tycker det finns något tragiskt över det hela och om jag någonsin behöver belägg så finns det gott om stoff att hämta ur McLuhans “the medium is the message”.  Intressant nog så höll jag med om mycket som Nunberg lyfte fram i “Farewell to the information age” och de båda står ju för helt olika tolkningar.  Där McLuhan tecknar början på slutet målar Nunberg upp en helt ny dag. 

Jag fortsätter klia mig själv i huvet men har sedan länge gett upp på att söka reda upp denna oreda.  Inte konstigt att vi ser konstiga ut i håret ibland.